Jag känner mig patetisk och värdelös

[Pink Vyjojy]

Jag har gått igenom en extremt jobbig separation efter 7 år och varit tvungen att flytta tillbaka till min hemstad igen. Jag bor nu hos min pappa för att hitta lägenhet. Jag söker lägenhet frenetiskt men hittar ingenting. Jag kräver inte mycket, bara en liten etta med allt som räcker för överlevnad och jag är hur glad som helst. Hur svårt ska det vara? Känns som universum är emot mig och jag vill skrika och riva av mig håret. Och när man hör skräckhistorier om hur omöjligt det är att hitta lägenhet gör det inte alls saken bättre.Man blir uppgiven väldigt fort.

Jag känner skam över att vara en 33 årig kvinna som bor hos min pappa i mitt rum som en dum tonåring igen. Jag bodde långt långt bort i mer än 10 år för att komma bort från min familj och pappa. Jag hatar min familj, jag har alltid blivit behandlad som skräp och jag förtjänar bättre än det här. Och nu känner jag mig så förstörd och besegrad som varit så illa tvungen att flytta tillbaka för jag har nu ingenstans att bo. Känns som att flytta tillbaka till mitt gamla jag som jag inte längre vill vara och alla år som jag utvecklats och vuxit har varit helt förgäves. Det är som att promenera över sin egen grav. Jag känner mig oälskad, patetisk och helt värdelös .Det är förnedrande.Och jag  fullkomligt hatar mig själv. Allt jag gått igenom i livet för att bara hamna tillbaka här? Tillbaka till noll. Vad är poängen att fortsätta? Jag känner mig helt nedbruten och att jag bara ska acceptera att jag kommer att vara fast här och ruttna bort.Livet rinner iväg ifrån mig. Jag vill gräva mig ner i grop och försvinna så ingen ser mig.

Jag går och längtar efter att träffa någon så att jag kan bygga ett helt nytt social liv och strunta i min familj som inte förtjänar mig.  Jag vill hitta någon som verkligen älskar mig och jag älskar honom. Och träffa nya människor och skaffa ny vänner. Börja om på nytt.

Jag har varit så desperat så att jag nästan nära att träffa någon att bara ha sex med från en sån där kontaktsida bara för att jag ska känna åtminstone någonting, känna mig åtråvärd och inte påminnas om mitt patetiska liv som jag hatar hemma, även om det bara är över en natt- men bestämmde mig för att det var en dum ide.

Nej, jag vill älska någon och bli älskad men vem vill träffa en sån som mig där jag är nu? Absolut ingen.

 

 

<3 Tycker det vore oerhört snålt av potentiella partners om de skulle välja bort bara för att omständigheterna just nu ser ut som de gör. Det säger egentligen ingenting om dig som person, tänker jag, utan det säger något om att du inte har något annat alternativ förtillfället. Där kan vi alla hamna.. <3

Förstår att det tär att behöva förhålla sig till sin förälder och att det väcker mycket minnen till liv om det förflutna. Det låter påfrestande och plågsamt. Förstår att du vill bort.

På Facebook kan man gå med i grupper där man kan bo i kollektiv, kanske kan du kolla på det? Jag är 37 år och trodde inte att jag skulle få några svar när jag sökte det i höstas men jag fick faktiskt lite förslag av både yngre och äldre men valde själv bort det. Det är ett tips iaf <3

[Blue Veqala]

Var själv med om något liknande och flyttade hem till min mor igen när jag var 35. Man får se det som ett bra tillfälle att rensa ut det gamla och börja nått nytt. Det är svårt att få nån lägenhet om man inte stått flera år i kö idag tyvärr, så efter att ha bott ett år i mitt gamla pojkrum köpte jag mig en liten stuga istället.